PQR
Skarvgränd 6
22100 Mariehamn
Åland, Finland

Tel +358 (0)40 5896099
Fax +358 (0)18 13083
pqr@aland.net

Hos Yasu

Följande dag blir vi bjudna på en visit till en liten gård uppe i bergen.
Horie Yasufumi, Yasu kallad är en spenslig, lågmäld medelålders man, som i ett urskuldande tonläge säger att Akihiro är så upptagen.
Utom att han odlar jorden, är han också aktiv inom lokalpolitiken, men om nu han, Yasu kan visa oss sitt lilla ställe, som han delar med sin onkel, så …
Och visst duger det!
Morgonen var kall och grå, men allt medan Afshin pressar Bucklan uppåt allt högre höjder klarnar det och på en knallblå himmel blossar solen över ett storslaget landskap.
Vägen ringlar i öglor och krokar, för överallt har kolossala bergskoner och kedjor av koner placerat sig.
Topparna skimrar bländande vita i den klara tunna luften, bergens flanker är klädda i djup barrgrönska, och dalbottnarna glittrar av bäckar och forsar.
Akihiro hade mer än rätt då han prisade prefekturens skönhet.

Det jag ser liknar de alpina landskapen hemma i Europa, men ändå inte. Någonting gör detta västra Fukushima annorlunda, men vad det är kan jag inte säga.
Men i all sin skönhet är det en anfrätt miljö som möter våra hänförda blickar.
Snön som sockrar bergens krön och toppar är mycket radioaktiv, och de raka kompakta cederkronorna … vattnet i de kvillrande bäckarna …
Det är inte att utstå.

Vi stiger ur Bucklan vid ett mörkt trähus, skuggat av ett gammalt persimonträd, fullbehängt med mognande guldröd frukt.
Yasu presenterar oss för sin onkel och husets hund, en svart tik, som genast tyr sig till mig, men skäller ut Afshin.
Hon måtte känna på sig att han som muslim knappt vet av ett ”orenare” djur än en hund.

Yasu, som talar en utmärkt engelska vill gärna visa mig sina risfält.
Vi vandrar längs en smal sandväg, som skurits in i en slänt, och i lä för vinden är det plötsligt högsommarvarmt. Det doftar gott, svärmar av små gula fjärilar fladdrar över stånd av gredelina vild­astrar, och från en dunge bär vemodiga fågelrop.

”Du tycker säkert att vi är tokiga som håller på med våra odlingar”, säger Yasu. Jag vet inte vad jag ska svara. Tokiga …? Här i såna här ljuvliga trakter …? Nej, nej, har jag på tungan att skrika, men jag tiger.

”Vart skulle vi ta vägen, det är ju vår hembygd?” säger Yasu lågt, som talade han till sig själv. Han pekar, ”där är mina två risfält … De är väldigt små förstås och redan skördade som du ser.”

Vi vandrar ut på den gula stubben, och jag har på tungan att fråga om det är Yasu och hans onkel och den svarta tiken som äter riset, men jag tiger igen.

”Jag är väldigt mycket på resande fot”, säger han. ”När jag var yngre reste jag runt i Europa, – fast till Norden kom jag aldrig. Jag var ute i världen i flera år, jobbade på farmer i Thailand, Indonesien och Australien, och när jag kom hem igen lärde jag mig permakultur på en väns gård nära Osaka. Nu är jag här hos min onkel då jag behövs, annars är jag mycket hos vänner i Chiba.”

Jag undrar hur han klarar sig utan ett fast jobb, och Yasu svarar att han och onkeln klarar sig på mycket litet, och att onkeln t.o.m. ger ut en lokal tidskrift som kostar noll yen i prenumeration. Hyran för huset är försumbar, och de är små i maten …
Jag har på tungan att säga gudskelov för det, att ni är små i maten, men också nu tiger jag.

DSCN0378              DSCN0379