PQR
Skarvgränd 6
22100 Mariehamn
Åland, Finland

Tel +358 (0)40 5896099
Fax +358 (0)18 13083
pqr@aland.net

.

FÖRORD
Jag fick aldrig lära mig strålningens ABC i skolan, och så vitt jag vet ”undervisas” sedan ett par årtionden dagens elever i huvudsak av det propagandamaterial som kärnkraftsbolagen delar ut gratis i de finska skolorna.
Ett exempel: Hur mycket förkortar en atomkraftsolycka en människas liv?
Svar: med två dagar.
Hur mycket förkortar tobaksrökning en människas liv?
Svar: med fem år.

Det jag, som humanist vet om våra dagars strålande fenomen tvingades på mig , – först av den partiella härdsmältan i Harrisburg på Three Mile Island 1979, och sedan av explosionen i Tjernobyl 1986, och nu Fukushimakatastrofen, en långkörare som ingen ser ett slut på.

I samband med Tjernobyl chockerades jag av våra myndigheters agerande, eller snarare nästan totala brist på sådan. Man gjorde allt för att tona ner det som hänt, man gav inga råd om hur bäst skydda sig mot strålningen, tvärtom!
Ett exempel: En hälsoinspektör i Vasa hade i maj 1986 låtit skyffla bort den radioaktiva sanden från lådorna i stadens lekparker. För detta fick han snubbor från högsta ort i huvudstaden, och en order om att omedelbart se till att sanden skulle föras tillbaka till leklådorna.

Den vackra våren 1986

Under det sommarvarma soliga veckoslutet strax efter olyckan befann sig min tonåriga dotter på vandring i Somero, en av de ”svartaste” nedfallsorterna. Utan att ha en aning om det bombarderades hon av heta partiklar som sydvinden förde med sig från katastrofplatsen, drygt tusen kilometer längre bort.
Hon kom hem med kraftigt svullen hals, och på hälsocentralen blev hon undersökt av tre läkare. Men vad kunde de göra? Jodtabletter borde ha delats ut i tid till i vart fall alla människor under fyrtio.

När den förhöjda strålningen uppmättes i Finland beslöt regeringen att förtiga den, – detta i hopp om att radiakmolnet skulle fortsätta sin väg och försvinna upp över Ishavet. När larmet gick, var det i Sverige, och alldeles för sent för tabletterna, – vi hade alle­samman fått våra sköldkörtlar fyllda med radioaktiv jod.
När min dotter följande gång gick till hälsocentralen hade svullnaden lagt sig, och en av de tre läkarna utbrast ett spontant ”Tack gode Gud!”

Människan sprider strålning, och Gud ska bota det den orsakar.

Man skulle ha trott att det gått annorlunda till i Japan efter tsunamin och atomkatastrofen i mars 2011, men det gjorde det inte. Samma hemlighetsmakeri ägde rum, och det skulle dröja bortåt två månader innan man meddelade folket att hela tre härdsmältor hade ägt rum.
Inte heller där delades några jodtabletter ut, och enligt uppgift försöker de japanska myndigheterna bortförklara de sköldkörtel­skador, även i form av cancer, som barnen drabbats av.
Det minsta man kunde förvänta sig på basen av dylika katastrofer och det dödligt allvarliga hot mot folkhälsan som de för med sig, är att gå in för en avveckling av atomkraften.
Några länder i väst har gjort det, i andra länder fortsätter man med sin utbyggnad som om ingenting hänt. Mitt hemland hör till den senare kategorin.
Trots att vi är ett fåtaligt folk och har utomordentliga möjligheter att satsa på förnybara energiformer håller en kamarilla av industrifolk och politiker envist fast vid en fortsatt utbyggnad av atomkraften.

På ön Olkiluoto i SV Finland är världens största atomkraftverk under konstruktion, och uppe i Pyhäjoki vid den känsliga och grunda Bottenviken, ämnar man tillåta uppförandet av ett ryskt atomkraftverk (med ett ansenligt ryskt delägarskap).
Globalt har dock satsningen på atomkraft gått kraftigt tillbaka. Men trots det finns det länder, mest diktaturer och skakiga s.k. demokratier, som fortfarande, och i vissa fall av rent militära skäl, satsar på denna bokstavligen livsfarliga metod att koka vatten.
På plussidan kan man konstatera att starka nya vindar blåser på energifronten. Förutom att de skänker människorna trygghet, har de förnybara alternativen till atomerna visat sig vara betydligt billigare.

Ett exempel: New Economics Foundation i England har beräknat att atomkraften kan komma att bli upp till tre gånger dyrare än vindkraften år 2020.
Det rationella Tyskland går i spetsen för den radikala omställning som måste komma, om inte redan nu, så i vart fall den dag – inte alltför avlägsen – då det ”lönsamma” uranet helt enkelt är slut.

Jag reste till Japan för att skapa mig en bild av vad som händer människorna i ett högutvecklat i-land då det drabbas av ett massivt atomhaveri. Jag talade med hundratals människor under de drygt två månader jag vistades i landet, och ett fyrtiotal kommer till tals i denna bok.
Jag gjorde resans första del i sällskap med en ung dam, Mayu Saaritsa. Hon talar och läser japanska flytande, och har bl.a översatt dikter av Kido Shuri – en rad hoppar fram då jag bläddrar i boken Harhakuvien äiti (Maboroshi no Haha, 2010) – Skenbildernas moder:

fumou no sabaku wo
naze tagayasu no ka


Varför plöjer de här boende
den ofruktbara öknen?

Inför det oerhört riskabla förflyttandet av de högaktiva bränsle­stavarna från det skadade Unit 4 till ett tryggare ställe tyckte både Mayu och jag att det var bäst att hon inte stannade kvar i landet utan åkte hem.
Min följande assistent var en iransk journalist, Afshin Valinejad, bosatt i Japan och med stor kunskap om Fukushima och Daiichi (den havererade atomkraftverket nr 1).
Till bilden hör också hans skåpbil ”Bucklan”, – tack vare den kom min rundresa att omfatta alla de större öarna, – från Hokkaido i norr till Okinawa i söder.

Fukushima betyder den lyckliga ön.

P. L. Drumsö, februari 2015